Wow, snart är skoltiden slut. Jag har inga fler läxor, prov eller inlämningar kvar. Böckerna har i veckan lämnats tillbaka för att läggas i den depå, väntandes på nästa års treor. Om mindre än två veckor springer jag ut, det är först nu jag har börjat inse hur lite tid det faktiskt återstår av skolan. På torsdag är det studenbalen, en händelse som jag drömt om sedan jag varit liten. Få klä upp sig i en fin balklänningen och gå med killen som är en bästa kompis och pojkvän. Alla förberedelser inför balen är klara och på torsdag kommer jag och Martin gå på röda mattan, allt känns så surrealistiskt men så jag har längtat. Min klänning blev över förväntan och frisyrer kommer passa bra, men det bästa är att jag får dela den studenen med Martin. Jag har sett släktingar och vänner som har tagit studenten och gjort alla dessa saker och jag har vetat att någon gång ska jag göra det också. Men det är ändå så svårt att greppa. Jag går ut skolan... wow... det är något som då man gick på lågstadiet och lekte under rasterna såg så avlägset ut. Men nu är det dags. Rent ärligt måste jag säga att jag är faktiskt lite rädd. Rädd för att inte ha dessa fasta rutineer man levt med i flera år. Rädsla för att växa upp. Jag intalar mig själv att jag är redo, redo att ta ansvar och ta det där klivet in i vuxenlivet som man förväntas göra då man går ut gymnasiet. Men i oron och rädslan kan jag andas lugn för jag vet att jag har en familj som älskar mig och jag får bo hemma tills allt känns rätt. Tanken på att lämna tryggheten hemma och flytta ut och bo själv. Hur ska det gå? Jag har fortfarande tid att fundera ut allt, vem jag vill bli, vad jag vill göra och allt det där. Efter studenten väntar jobb hela sommaren, det känns tryggt. Jag har även sökt in till förskollärarprogrammet på Luleå Universitet och Umeå Universitet. Egentligen känner jag att jag är less på allt vad skola och plugg heter, men jag sökte bara för att kunna ha möjligheten att göra det om jag vill och kommer in. Framtiden är en oskriven bok som är till för mig att fylla. Jag har underbara människor nära mig som stöttar mig i mina beslut och jag vet att de inte sviker mig. Jag tror ändå att trots den gnuttan rädsla och oro jag har, att jag kommer våga se ljust på framtiden och börja fylla sidorna. Jag har även funderat att om jag väljer att inte studera på universitet nu att kanske läsa kurser eller gå någon form av lärlingsutbildning mest troligt med inriktning häst. Jag kommer inte lägga av helt utan försöka att sysselsätta mig någonting så att jag ändå inte tappar drivet med att plugga. Men jag måste bara säga att jag är sjukt less på att plugga in grammatik, glosor på 3 olika språk och bara sitta vid en bänk. Jag vill göra något praktiskt och det kommer jag göra, vad det blir får tiden visa. Kände att jag behövde skriva av mig lite denna mulna lördagkväll eller natt snarare. Här är även några videos som rycker upp min motivation då den ligger i botten. Eftersom hästar är mitt liv är dessa videor om att vara ryttare m.m. Det var allt för mig nu, ska försöka fortsätta blogga lite nu och då. Jag ska nu snart försöka sätta mig ner och skriva ett långt inlägg om hur hästar har inverkat på mitt liv och vad de har betytt för mig. Min liv har inte varit en dans på rosor, förklaringen kommer ni få i det inlägget.

 

Hörs!